26 mars 2015

Att välja bort sitt ego.

Förstår om det finns mycket frågor och tankar kring min son, vårt val av vart han ska bo och annat. Detta är oerhört jobbigt för mig och det hela handlar om att jag putt mitt ego åt sidan. Det är inte självskrivet att bara för att man är mamma har man rätten att ha sina barn boende hos sig när man går isär.  Och nej det är inte för att jag är en dålig mamma utan för att vi har valt att lyssna på vår son. Mycket känslor och saknad lever runt i mitt hjärta och oavsett om han bor här eller där och  att vi träffas sällan gör ingen skillnad jag älskar honom lika mycket som de andra barnen. Saknar honom massor. Och kvällens program gör att tårarna rinner. Till alla er som har frågor är mitt svar: Jag valde bort mitt ego. Jag vet att han har det bra och han finns hos oss varje dag, han är precis lika mycket en i vår familj som vi alla är ♡ 
Kärlek till dig!
 photo k05w6v_zpsipx3irmh.png

Gästbloggare ÅTTA.

Vilken ära det är att få skriva ett gästinlägg hos Anna, denna härliga, goa människa som sprider så mycket glädje!
Linda heter jag. Wahlström i efternamn. Inte släkt. ;) Bloggar på LindaW.se Mamma till två små herrar… Höll jag på att skriva. Stora får det bli. Två stora herrar på 12 och 10 år och två mindre damer på 7 och 4 år. En man finns det också i familjen. Vi är en stor, liten bullrig familj som gillar allt med skärmar alldeles för mycket… Vilket är en orsak till att jag gör det jag gör just nu. Ja, dels skriver ett blogginlägg. Men är också orsaken till att jag studerar på högskolan. En utbildning med namnet IT, medier och design… Ja, ni hör ju, det hänger ihop…
C:\Users\Linda\AppData\Local\Microsoft\Windows\INetCache\Content.Word\väska.pngJag är en sån där som aldrig skulle plugga på högskolan. Det gjorde ju bara plugghästar. Inte såna som sabbade gymnasiet. Men efter två år på komvux vågade jag till slut ta steget att söka till högskolan. Oj vad det var nervöst. Fatta att lilla jag faktiskt tog mig hela vägen till stora högskolan!
I augusti började det… Första dagen i skolan, på uppropet, meddelade läraren att vi alla borde gå hem och ta följande vecka, innan skolan började ordentligt, för att planera om våra liv. Minimera alla distraktioner som till exempel arbeten och fritidsaktiviteter. Jag tror han menade barn med. Det kändes så. Och vi skulle förvänta oss att det är tufft på högskolan…
Om det är tufft? Japps!!
Den här första terminen som jag precis har avslutat har inneburit massor av skratt, tandagnisslan, nya vänner, frustrationer, tidsbrist, vin, skratt, tårar, ångest men framför allt självförtroende.
Tänk er situationen när ni har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt. Den ena sparas till sist, den kan du ju. Men så kommer den där sista dagen när du ska skicka in allt. Det är då, just då, ett par timmar innan deadline som du förstår att du inte alls kan. Inte ett dugg förstår du… Det är fredag. Du är ensam hemma med fyra barn, som just då inte alls vill ha fredagsmys. Dom vill leka hela havet stormar. I hela lägenheten. Maken är på vift. Och allt som kan gå emot dig går emot dig. Vad gör du? Jag hällde upp ett stort glas vin. Japps, trots att jag var ensam med barnen just då. Det var det eller psykbryt. Som om jag skulle slippa det senare… Några timmar senare är både vin och tårar slut. Tiden för deadline är över för länge sen. Maken har hunnit hem för lite peppning och hjälp. Men uppgiften är inskickad. Det är då, just då, som livet känns så bra!
Eller den där gången när hela familjen har jullov. Utom du. Du jobbar stenhårt med ett projektarbete. Familjen sover gott när du tassar upp på morgonen för att sätta dig vid datorn för att konferera med resten av din projektgrupp… Familjen sover när du avslutar för dagen med… Liv? Ja, jag tror det var nåt som fanns BH – before högskolan. ;)
Jo, jag har ett liv utöver högskolan. Men det är mer begränsat än jag är van vid vissa perioder. När man har gått hemma som föräldraledig och senare pluggat på komvux, på distans, några timmar i veckan. Då är heltidspluggande på högskolan en aning mer att göra. Det är typ som natt och dag.
Jag har dessutom hunnit prova på att somna ifrån på tåget, så att jag åkt för långt på vägen hem. Inte bra när tågen går halvtimmesvis… Jag har provat på att nicka till på föreläsningar. Hoppas jag inte snarkade bara. Inte bra när man sitter långt fram i salen. Livet där hemma tar ju inte hänsyn till högskolan. Och högskolan tar definitivt inte hänsyn till livet hemma.  
C:\Users\Linda\AppData\Local\Microsoft\Windows\INetCache\Content.Word\Vinglas.jpgÄr det värt det? Att plugga när man har hunnit komma en lång bit in i livet, med en hel bunt ungar som ska hinnas med… Japps!!!

För även om det är en hel del frustration och tandagnisslan över skolan, över hemmet som inte städar sig själv och över barn som ritar på läxor och sånt så det skitkul på samma gång. Att våga ta steget att plugga på högskolan får plats på listan över det bästa jag gjort i livet. Jag rekommenderar det verkligen! Kom bara ihåg att det inte är en dans på rosor. Och ladda med vin. ;) 
Kram Linda

25 mars 2015

Trasig mobilkamera och vårvädret tillbaka?

Igår var det sol och faktiskt ganska varmt kan vårvädret vara på väg tillbaka tro? Barnen är mer inne än ute och lekarna flödar på tomten. Cyklar plockas fram, Bobby bilarna går varma och skorna blir utslitna ;) Barnen har roligt och mamman kan njuta i solstrålarnas värme och ljus. Älskar när det börjar bli ljust ute, när solen börjar kika fram och ge oss värme. Vår och sommar finns inget bättre.

Tyvärr har min mobilkamera nu gått helt sönder, kan inte alls uppdatera er via Instagram på samma sätt. Och inte heller fotografera vår vardag som jag brukar. Försöker hitta min digitalkamera men det blir ju inte riktigt samma sak, kanske skulle jag vänja mig vid att använda den istället :)

Idag är det dags för ännu en visning och jag är riktigt laddad som vanligt. Är så fantastiskt roligt att få jobba med något man verkligen trivs med. Och ni vet ju att det bara är att höra av sig om ni vill beställa, ha visning eller fråga något. Bara att maila mig på trollmams@gmail.com
Serien Chic från Living and Room.
Nu ska jag fixa färdigt lunchen till mina små killar som är hemma sedan blir det läxläsning med de som kommer hem och senare ett mellanmål. Ja dagarna är inte sysslolösa ;)

Imorgon är det dags för oss i tutan igen och jag an redan nu säga att det blir gråtvarning. Ni träffar på hela familjen imorgon då vi är uppe hos min son Alexsander. Mycket känslor kommer att komma imorgon och jag lovar att jag kommer sitta med tårar i ögonen. Mer om detta med min son kommer i ett annat inlägg.
Gästbloggare imorgon också :) Denna gång en kvinna som jag också lärt känna via bloggträffar. En härlig tjej med ett leende på läpparna jämt. Hennes inlägg läser ni imorgon kväll här :)

Hoppas att ni alla får en underbar onsdag. Var rädda om er och varandra. Ta hand om er.
Mängder med hjärtliga kramar och varm kärlek till er.
LOVE TO YOU ALL!!
 photo k05w6v_zpsipx3irmh.png

22 mars 2015

Att göra ett val.

Jag har tagit ett beslut som jag tror både jag och vår familj kommer att må bra av. Som ni säkert märkt kan en hel del av er inte kommentera och så ska det vara. Min familj och vårt välmående är viktigt för mig. När kommentarer kommer som blir påhopp, negativa eller rent av är kränkande mot mig, våra barn eller min man så känner jag mig både ledsen, arg, illa till mods och det gör att mina barn också undrar, förstår eller ser att mamma är ledsen. Jag kan ta det och givetvis kan jag förklara för barnen att det inte alltid finns så fina och snälla människor. MEN jag vill inte behöva förklara. Jag vill inte ha ont i magen varje gång jag loggar in på bloggen och ser era negativa kommentarer. Jag tycker inte att någon ska behöva få ta emot sådana kommentarer som nu har kommit. Min magkänsla säger att detta är ett bra val för oss som familj. Därför kan du som vill vara anonym inte kommentera.
Jag har helt enkelt tagit bort möjligheten att kommentera anonymt, jag vill skydda mina barn, vill vara den bästa mamman jag kan vara utan nedtryckningar från andra, utan att känna mig ledsen och ha ont i magen när jag går in i min egen blogg. Jag delar med mig av mitt liv för de som bor långt bort, för de som bryr sig om oss eller vill följa oss för att de inspireras eller är släkt med oss. Inte för allas påhopp, elakheter och nedtryckningar!Tyvärr åker ni med positiva kommentarer med på detta trots att ni skrivit jätte mycket fint, snällt och uppmuntrande. Men jag har gjort mitt val.

Jag vill ge mina barn trygghet, värme och kärlek. Vi gör på ett sätt i vår familj och ni på ett i er. Inget sätt är rätt eller fel så länge inte barnen far illa. Att vi har olika politik, religion, härkomst eller uppfostran gör oss alla unika men ändå en del i denna värld. Att tala illa om någon, trycka ner eller vara elak är inget jag använder mig av. Det finns de som gör så. Men tänk på att vi faktiskt alla är olika och att det ska vara så. Att vi alla ändå är lika mycket värda och alla har en plats i denna värld. Var snäll och sprid godhet omkring dig. Låt både vuxna och barn fortsätta att vara glada, leva och växa som människor ♡ ‪#‎stoppanäthatet
En glad Elijhan som ska växa upp med godhet, omsorg om andra människor och glädje.
Givetvis kommer han stöta på både ondska, sorg och elakheter men jag ska göra vad
jag kan för att han och alla andra barn i vår familj inte ska vara de som kommer med
mobbingen, elakheterna eller sorgen för andra barn/människor! 
Det är ett av mina mål i vår uppfostran. 

Theodore har ju fyllt år också, och givetvis har vi ju firat. Paket har kommit från vår fina vän Jenny och uppskattades massor. Tyvärr har ju dock min mobilkamera helt gått sönder så jag har tyvärr inga bilder i dagsläget. Han fick också fina presenter från bästa kompisarna och han är så tacksam. Längre fram ska vi fira med familj. Är ju så när man jobbar oregelbundna tider och helger går åt till mina visningar och annat :)

Har varit iväg i helgen på en visning och det var lika kul som alltid. Passade på att ta en fika med en vän också och de gav energi. På vägen hem stannade jag hungrig på Max och här var det lite kul. Familjer som satt där inne och åt hade barn som kände igen mig, viskade och kikade. Och jadå jag var på Max i Örebro i Lördags och till er barn som kände igen mig, Ni är så välkomna fram för att säga hej eller bara få bekräftat att det är jag. Ja ni vuxna med :) Det är bara roligt att ni känner igen mig/oss och skulle glädja oss om ni kom fram om ni vill det.

Nu ska jag avsluta denna projektsöndag med soffan framför kaminen och sörja min trasiga mobilkamera en stund, för att ta nya tag och beställa ny telefon ;) Lägga mig bredvid Hjärtat och bara njuta av att vi är vi och att vi finns tillsammans här i både vått och torrt. Jag önskar er alla en godnatt och härlig start på den nya veckan. Var rädda om er och varandra. Ta hand om er.
Mängder med hjärtliga kramar och varm kärlek till er alla.
LOVE TO YOU ALL!!
Image and video hosting by TinyPic

19 mars 2015

Gästbloggare SJU.

Jag hoppas att mitt inlägg kan hjälpa kvinnor som hamnat i samma situation som jag var, veta att det finns hjälp att få, att inte skämmas för sina känslor, att man inte är ensam…… 
Det här är min historia.

Förlossningsdepression – skamligt och fult?
Testet visade ett plus… Var det verkligen sant? Skulle vi äntligen bli föräldrar?! Efter att ha kämpat i över två år, lämnat in prover som inte visade att något var fel, hade det ändå äntligen inträffat! Vi skulle få ett barn!
Hela graviditeten gick jag som i ett lyckorus.  Jag mådde riktigt bra och visade stolt upp min växande mage. Den beräknade förlossningen var satt till den 26 januari 2006 och den julen, ca en månad innan, minns jag att jag tänkte ”Nästa jul är vi tre!”
Efter nyår gick jag på täta kontroller. Det var då man upptäckte att barnet inte hade vänt sig. Överhuvudtaget rörde sig barnet ganska lite, men man trodde att fostret var stort och jag har ju en liten kropp och utrymmet var begränsat. Pga detta valde man, om jag inte absolut ville, att inte göra något vändningsförsök, då det var minimala chanser att det skulle lyckas. Jag hade hört av andra att det är en rätt så jobbig procedur, så jag valde att avstå. Förlossningen skulle istället bli genom ett planerat kejsarsnitt den 17 januari.
Jag minns så väl den dagen….. Hur jag och mannen blev inskrivna, hur vi fick våra operationskläder, hur jag helt surrealistiskt sa till mannen ”Om tio minuter är vi föräldrar”. Hade inte haft någon tillstymmelse till värkar och jag tror verkligen att det finns en anledning till att förlossningsförloppet i normala fall tar tid. Kroppen, och framförallt hjärnan, förbereder sig!
Jag var inte förberedd…… Mitt under operationen började jag att känna smärta! Det skulle man väl inte göra?! Jag sa att jag hade ont, men de trodde först inte på mig! När jag fortsatte säga att det gjorde ont, slutade man en stund och gav mig mer smärtlindring.
När Fanny lyftes ut, var det ingen som höll upp henne, talade om vad det blivit för kön eller om hon mådde bra! Man lade henne på ett bord och gjorde i ordning henne, utanför mitt synfält. Minns att jag frågade både mannen och sköterskorna ”Vad blev det, är allt ok?” Inte heller för min man sa man något, han svarade ”Jag tror det blev en flicka!”
Efter vad jag tyckte var en evighet, kom de äntligen med henne. Sköterskan lade henne rakt över min hals och eftersom jag låg med armarna rakt ut, full med nålar och slangar, kunde jag inte flytta henne! Hon skrek högt, rakt in i örat och jag kände att jag fick svårt att andas! Till slut märkte nog sköterskan mitt obehag och flyttade på henne. Mannen fick Fanny i famnen och jag hamnade på uppvak.
Tiden på BB var fruktansvärd och jag har faktiskt vissa minnesluckor från den här tiden. Smärtan från snittet var hemsk och jag hade otroligt svårt att röra mig. Jag kämpade med amningen, men Fanny släppte ideligen bröstet och bara skrek. Man fick ge henne ersättning med kopp för att hon skulle få i sig något.
Jag tyckte att hon andades lite tungt och en läkare kom och tittade på henne. Det bestämdes att hon skulle skrivas in på neonatalavdelningen. Första natten tillbringade hon där, men blev utskriven dagen efter. Hon hade haft vatten kvar i lungorna, något som tydligen inte är helt ovanligt vid kejsarsnitt.
Dagen efter förlossningen kom en sköterska in och sa lite skamset att det möjligtvis skett en förväxling….. Fanny blev godkänd på läkarkontrollen, men man hade fått en tid uppsatt på ortopedmottagningen då man misstänkte höftledsluxation! För säkerhets skull var det bäst att vi gick dit och kollade upp Fanny en gång till…. Mannen körde mig i rullstol genom kulvertarna och Fanny sov i min famn. Minns att jag bara ville att allt skulle vara över, att allt skulle vara så underbart som jag hört att det skulle vara.
Mycket riktigt hade Fanny höftledsluxation och fick en slags hängselbyxa som kallades Frejkakudde. Den gjorde att hon låg med benen som en groda. Den skulle hon ha dygnet runt i 6 veckor. Jag som redan innan led av enorm smärta efter snittet, kunde nu knappt ha henne i famnen utan att skrika av smärta eftersom hon blev så otymplig. Jag pallade upp mig med kuddar och lade massor av kuddar i knät och fortsatte försöka amma. Det gick ännu sämre nu. Jag har en flashback från ett sådant tillfälle då Fanny plötsligt gör ett andningsuppehåll. Jag blev totalt livrädd och mer eller mindre kastade henne till mannen och skrek ”Hon andas inte, hon andas inte!” Strax därefter får jag min första panikattack någonsin. Hur jag än försökte andas fick jag ingen luft! Vid det här tillfället var det en sköterska med i rummet, men hon reagerade inte!
Den natten sov jag inte mycket. Sköterskorna hade tagit med sig en skrikande Fanny ut så att vi skulle få sova en stund. Jag minns att jag grät där i mörkret och beslutade att nu fick det vara nog. Jag ville lägga ner amningen. Som tur var behövde jag aldrig strida för mitt beslut, utan sköterskorna accepterade direkt, gav oss flaskor och instruerade oss hur mycket hon skulle ha.
Det var dags att åka hem. Jag ville bara hem och kommer skamset ihåg hur jag ville lämna Fanny kvar…. Hur skulle detta gå hemma? Hade fortfarande otroligt ont och vi tog oss nätt och jämnt hem till Donsö.
Väl hemma kom ändå ett lugn över mig. Mannen hade sedan långt tillbaka planerat att vara hemma med mig första månaden och det kändes tryggt. Han tog Fanny i princip hela tiden, det gjorde så ont att ha henne i famnen med Frejkakudden! Men jag intalade mig att fyra veckor var låång tid att läka på.
När Fanny var två veckor gammal fick hon en jobbig förkylning. Till slut fick vi inte i henne något alls, hon bara kräktes direkt. När hon vid ett tillfälle tuppade av och inte var kontaktbar, ringde vi ambulans. In till Östra sjukhuset bar det, där hon fick adrenalin. Sjukhuspersonalen ville se att hon fick behålla något innan de skickade hem oss, men när hon kräktes även på akuten, beslöt man att lägga in henne. Vi fick ett rum vid fem-tiden på morgonen och fick veta att bara en av oss fick stanna. Jag blev panikslagen! Hur skulle jag kunna stanna ensam med Fanny?! H lugnade mig och sa att han såklart skulle stanna. Men mina känslor brann! Vilken dålig mamma personalen måste tycka jag var som lämnade mannen med den två veckor gamla dottern? Det löste sig så att båda fick stanna eftersom inga båtar gick som kunde ta oss hem så tidigt på morgonen.
Dagen efter var Fanny mycket bättre och vi kunde åka hem.
Tiden gick oerhört fort och de fyra veckorna var nästan till ända. Min smärta var fortfarande inte bättre och jag fick komma på en extrakontroll. Man kunde inte förstå varför jag fortfarande hade så ont! Sista BVC-besöket innan mannen skulle börja jobba igen, bröt jag ihop fullständigt och fick min andra panikattack! Sköterskan blev lite chockad, men lugnade mig med att jag naturligtvis skulle bli sjukskriven och att mannen skulle fortsätta vara hemma.
Sedan började en lååång väg tillbaka till livet. Allt var nattsvart. Jag ångrade att jag skaffat barn, jag klandrade Fanny i mina tankar, tyckte att det var hennes fel att jag mådde så dåligt. Samtidigt älskade jag henne över allt på jorden! Mina känslor var ett enda virrvarr. Det gick så långt att jag började bli rädd för att vara ensam med henne. Mannen kunde inte ens åka och handla mat, jag fick fullständig panik!
Jag mådde som allra bäst när jag var ute och promenerade.
Jag gick långt varje dag, men ångesten tog ett järngrepp om mig så fort jag tog i dörren. Alla jag mötte gratulerade och sa ”Visst är det mysigt och underbart!” Jag mådde så dåligt att jag varken kunde eller ville dölja min situation, så jag svarade ärligt att ”Nej, jag mår inte så bra faktiskt”. Många blev lite chockade och ställda, men titt som tätt var det faktiskt människor som svarade att de inte heller hade mått så bra, men inte hade visat det.
Min läkare var underbar, lyssnade och gav mig medicin. Gick också regelbundet hos en psykolog. Han var fantastisk och var precis vad jag behövde! Han förklarade för mig vad som fysiskt pågick i min kropp och i min hjärna, fick mig att inse att jag faktiskt inte var knäpp utan skulle ta mig ur det här.
Ångesten var fruktansvärd! Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under den här tiden. Vaknade på nätterna med hallucinationer, hörde Fanny skrika när hon i själva verket sov gott.
Vid varje matningstillfälle kom ångesten som ett brev med posten, trots att det var H som matade. Skulle hon ta flaskan, skulle hon få i sig tillräckligt?
H var ensamstående förälder i ca 8 månader innan jag kände mig stark nog att vara hemma med henne ensam. I början av september 2006 började H arbeta heltid igen.
Jag hade ett stort socialt skyddsnät med min mamma och flera riktigt nära vänner som också var föräldralediga, och jag kan idag säga att det var dem som räddade mig. De var ett otroligt stöd genom hela föräldraledigheten och jag visste att de bara var ett samtal bort. De dömde mig aldrig och jag var ofta hos dem och fikade utan Fanny. H var också helt fantastisk som roddade hela situationen. Han blev ju också förälder för första gången och gjorde ju dessutom allt själv. Matning, badning, blöjbyten, allt tog han ansvar för, med mig i bakgrunden.
Sakta men säkert började jag må bättre och lagom till Fannys ettårsdag njöt jag faktiskt ibland av att vara ensam tillsammans med henne. Hon var, och är, ett underbart barn! Alltid glad och väldigt lätt  att vara med! I takt med att hon blev äldre blev allt lättare!
Det tog lång tid innan vi ens funderade på ett syskon och länge trodde vi att det bara skulle vara vi tre. Jag ville definitivt inte vara med om samma upplevelse igen.
I början av 2010 blev jag gravid igen, Fanny hade precis fyllt fyra år. Och för första gången sedan hon föddes, kände jag att jag ville ha revansch, att jag också ville få uppleva att bebistiden kunde vara mysig och underbar!
I oktober 2010 föddes Nova under dramatiska omständigheter, det blev ett akut kejsarsnitt. Personalen hade full koll på min förra hemska BB-tid och allt var mycket bättre denna gången. Jag fick en morfinpump och hade inte lika ont efteråt. Dock fick Nova en infektion direkt efter födseln och fick tillbringa första natten på neonatal, precis som Fanny. Där var hon inskriven en hel vecka, tills infektionen lagt sig.
Allt var som upplagt för en ny depression, dessutom är det statistiskt sett större risk att få det igen om man haft det tidigare. Och visst blev jag dålig igen, men inte alls lika allvarligt den här gången. Nu kände jag igen symtomen och sökte hjälp i tid! H fick vara hemma några månader även denna gång medan jag var sjukskriven.
Jag har ofta funderat på varför det blev som det blev, varför jag blev så sjuk. Hade aldrig haft några tendenser till depressioner tidigare. Men jag har i efterhand förstått att hela upplevelsen från början till slut bidragit till att det blev så allvarligt.
Kejsarsnittet, den fasansfulla tiden på BB, där man förövrigt skulle reagerat redan då, Fanny som hamnade på neonatal första natten, smärtan efter snittet, Fannys höftledsluxation, inläggningen på Östra för Fannys förkylning etc etc.
Att skämmas för sina känslor och sina tankar, att inte känna denna himlastormande lycka över att ha blivit mamma, att inte känna gränslös kärlek till sitt barn från första stund. Allt detta är så belagt med skuld och såå många kvinnor lider i det tysta. Man ler, säger att allt är bra, när man i själva verket bara vill skrika eller fly!

Till alla er som känner så här:
Sök hjälp! Var inte stolta och lid i det tysta! Det finns hjälp att få, man ska inte behöva må dåligt och göra det i ensamhet! Var öppen med hur du mår, säkert är det fler än du, kanske närmare än du tror, som mår likadant! Om en öppnar sig och berättar vågar andra också göra det! Tro inte för ett ögonblick att det är dig det är fel på! Förlossningsdepression är en sjukdom som går att behandla! Den varar inte för evigt, även om det känns så just där och då! Du är ingen dålig mamma och barnet tar inte skada! Ju fortare du söker hjälp, ju fortare blir du frisk.
Kram
/Sandra